About that faceplant!
I torsdags bestämde jag och Elin oss för att åka ut till Bestorp. Vi köpte med oss, chips, kladdkaka och annat gott. Väl där lagade vi kyckling, ris och currysås. Smaskigt. Vi hann med mycket prat innan sömnen slog till. Igår vaknade vi upp i Bestorp (någon annanstans hade ju varit konstigt), lagade frukost och åkte hemåt. Väl hemma bestämde vi oss för att med cykel ta oss in mot stan för att slösa lite pengar (Elin).
Vi hann inte cykla mer än 2 minuter innan mitt styre ställde sig på tvären och jag flög av. Jag låg där på marken och kände hur munnen domnade bort. Fan, fan, fan, tänker jag. Fan, jag har slagit ut tänderna. Jag kände efter med tungan och gladdes över att inte finna någon glugg eller lösa tänder. Herrejävlar vad bra jag har klarat mig, tänkte jag samtidigt som min hjärna skickade ut impulser som letade efter skadade kroppsdelar. Sen kom ett dunk, skulle man väl kunna säga. Fallet var uppenbarligen inte slut. Cykeln kände nog att den inte var riktigt klar med mig än. Den kom nämligen (vad som verkar vara 5 minuter senare) och slog mig i bakhuvudet.
Under loppet av några millisekunder har massvis med tankar dykt upp i min hjärna. Elin kommer springandes mot mig. Jag ligger blickstilla på marken. Jag var nog chockad och jag ville inte röra mig. Det gjorde trots allt inte så ont - förutom den dunkande smärtan i läppen. Elin hjälpte mig att frigöra foten som hade fastnat mellan hjulet och vad jag kallar cykelskrovet. Hon tittade på mig när jag ställde mig upp. Jag torkade mig om munnen och fick lite blod på handen. Inte mycket, inte mycket alls. Vi gick sedan till närmsta hus där en mamma och sitt barn precis är påväg ut på promenad. Hon hjälpte mig, plåstrade om mig och var jättetrevlig. Jag och Elin cyklade sedan vidare in mot stan.
Det är konstigt det där, hur vissa händelser (jag vägrar kalla det ödet) kan förändra uppfattningen om något så snabbt. Jag har cyklat förbi den här kvinnans hus flera år men aldrig vetat vem som bor där. Det ligger liksom lite undangömt bakom en stor häck vid en lada. Jag har alltid tyckt att det är läskigt att cykla förbi där på kvällen. Efter igår kommer jag nog inte tycka att det är läsktigt längre.
Hur mår jag nu då? Skrapsåren är inte alls stora. Jag har en bula i bakhuvudet och blåmärken på knät. Min läpp är lite svullen på insidan. Jacket under läppen har redan börjat läka. Jag hade tur.
